Det är många som vill vara fria, bryta kedjorna, skapa ett eget liv, inklusive mig from time to time. Men å andra sidan tror jag att innerst inne kanske man inte alls vill det, man känner sig helt enkelt trygg med att veta att man har föräldrar som städar, diskar, lagar mat och tvättar åt en. Tröst när man är ledsen, skämt så att man skrattar och en stor portion kärlek när det behövs.
Själv är jag antagligen inne i min värsta tonårsperiod och är ibland oförskämt grinig på allt och alla utan någon mening över huvud taget. Jag blir arg på mig själv och på mamma och pappa när de blir arga på mig för att jag är arg på dom. Det är sådana tillfällen då tankar som: "Gud vad jag vill sticka härifrån, ha en egen lägenhet och ha ett eget liv!" eller: "Varför ska dom vara så jävla jobbiga? Varför ska dom hålla på hela tiden? Gaah, jag vill inte bo hemma mer!" kommert fram. Men allt det där menar jag aldrig riktigt helhjärtat. Jag gillar ändå att bo hemma, man slipper tänka på så mycket saker, t.ex. tvätttider, matlagning, städning, har jag tillräckligt med pengar osv.
Fängelse, absolut! säger många, nej inte alls! säger andra. Kanske är det ett fängelse att bo hemma, men är det ett dåligt sådant? Är vi verkligen där mot vår vilja, eller frivilligt? Tänker man efter riktigt noga är det kanske inte så fruktansvärt hemskt som man tycker ibland. Eller?
/Fånge efter min egen vilja
