Jag är med och tävlar!

Jag är med och tävlar om en earcuff på http://urmittperspektiv.devote.se/ !

"When I grow up...

... there's a lot I wan't to do"

Ni har säkert alla hört den, låten i reklamen till Svenska Spel.

Men om man inte vill växa upp? Om man vill bli typ tjugo, inte mer?
Personligen tycker jag att barndomen är den absolut bästa delen av ens liv, man har inga krav på sig, behöver inte ta ansvar, inga läxor, inga gymnasieval, inga problem med tjej-gnabb, inget sånt. Allt man har är den roliga biten med lek, stoj, hoppa i vattenpölar. Man har sitt lilla schema; man går upp, åker till dagis, leker hela dagen, mamma eller pappa kommer och hämtar en, leker lite till hemma, kollar på Bolibompa och sen går och lägger sig och somnar lycklig.

Uppriktigt sagt är jag rädd för att växa upp. Jag är rädd för skilsmässor, för trettio- fyrtio- och femtioårskriser, för att hitta den rätte, för att att inte bli en bra mamma, för att växa upp och veta att allt det där med shopping och softa med kompisar är över, att man nu helt plötsligt måste ta ett enormt ansvar för allt man gör, säga och göra rätt saker, vara någon ens barn kan se upp till.
Jag är rädd för att få tonåringar som hamnar i fel umgänge och vars liv går utför i en rasande fart.
Rädd för att ens hitta någon överhuvudtaget.

Varför kan inte barndomen vara längre? Varför kan inte allt vara enkelt? Varför i hele friden ser samhället ut som det gör? Varför?

Jag tror att alla borde hoppa i vattenpölar lite oftare, vara mer spontana, mer flexibla. Se lite lättare på saker och ting, för ingenting blir bättre om man går omkring och är irriterad på allt och alla. Det är klart att det inte skulle bli life changing, men det skulle ändå bli lite bättre. Det löser inte världsproblemen, men det ger oss i alla fall en större chans till att njuta av våra ca 700800 timmar här på jorden.


Peace out!

Warning, Fragile

Ni vet hur det står på kartonger med t.ex. glas i; Warning, fragile. This side up.

Varing, ömtåligt.

Tänk om vi människor kunde ha sådana varningstexter på oss.
Varning, hon är ömtålig, Skada henne inte.
Tänk vad praktiskt, då skulle man enkelt kunna veta vilka man skulle vara lite försiktiga med så att man inte skulle skada dem omedvetet. Akta henne, annars går hon sönder.
Det skulle kunna ge en viss trygghet, en viss säkerhet.

Trygghet och säkerhet ja. Det är egentligen två väldigt olika saker, fast på lika sätt.
Trygghet är det ett litet barn känner i sin mammas famn när mamman nynnar tyst i barnets öra och stryker den mjukt över håret. Trygghet är något ett spädbarn känner när den vaggas mjukt och den har sin mjuka nallebjörn bredvid sig. Det är då man känner att ingenting kan skada en, man är trygg.

En popstjärna däremot har en livvakt som en säkerhet. Någon som kan ta en kula, som skyddar den så att ingen försöker kidnappa en. Det är därför man har tull på flygplatser och säkerhetsvakter på konserter, för att allt ska vara så säkert som möjligt. Och visst kan säkerhet innebära en viss trygghet, men inte på samma sätt.

Samma sak, fast på olika sätt. Same same, but different.

In every good thing...

Yin och Yang, vad är det?

Tja, jag vet inte exakt, men så som jag föreställer mig är det vita gott/rätt och det svarta ont/fel. Men sedan finns det två prickar i varje färg, en svart prick i det vita fältet och en vit pricck i det svarta fältet. Enligt mig visar det här att i varje god sak finns det alltid någonting ont och i varje ond sak finns det alltid något gott.

Alltså kan inte en människa vara helt och hållet god eller helt och hållet ond eftersom att det alltid kommer att finnas ett stänk av den motsatta sidan. Det kan heller inte finnas helt goda gärningar eftersom att det alltid finns någon mer elelr mindre ond baktanke i den.

Om vi tar ett exempel för båda sidor; En motorsåg får representera den onda sidan och en docka får representera den goda. Vi börjar med dockan:

Finns det en docka är det oftast ett barn med i bilden, och barn är framtiden. Inga barn, inget fortsatt liv. Och fortsatt liv är bra. Dockor kan inte skada någon såtillsvida ingen snubblar på den och dockor är oftast söta och kan skapa mycket glädje i ett litet barns tillvaro. Och glädje är alltid bra.

Men sedan finns det ett uns av ondhet. Många dockor är gjorda av barn som har dåliga arbetstider, dålig arbetsmiljö och minimalt med lön. Dessa barn har ingen chans till att gå i skolan, de är ofta undernärda och fattiga. Sedan kommer de rika människorna i västvärlden och köper dockorna utan att ägna en tanke åt de barn som gjort den.

Dags för ondskans representant:

Motorsågar kan vara mycket farliga, de kan till och med döda en människa eller ett djur. De låter mycket och de går ofta på bensin som är farligt för vår miljö. De kräver också olja som även det är dåligt för miljön.

Men självklart finns det något gott med dem. Om man t.ex. har en underbar utsikt och så har ett träd vuxit upp mitt framför huset och täcker alltihop, då kan man ju bara hämta motorågen och såga ner det. Eller om ett träd riskerar att falla på ett hus och förstöra halva taket är det bara till att såga ner det.

Dessa exempel var kanske inte de bästa, men det finns tanke bakom. Det jag ville få fram genom detta inlägg var: Tänk alltid efter innan ni gör någonting! För att även om det finns ondska i varje god gärning kan det bli mer eller mindre beroende på hur mycker man tänker efter innan.

Prisoners of our own device

Det är många som vill vara fria, bryta kedjorna, skapa ett eget liv, inklusive mig from time to time. Men å andra sidan tror jag att innerst inne kanske man inte alls vill det, man känner sig helt enkelt trygg med att veta att man har föräldrar som städar, diskar, lagar mat och tvättar åt en. Tröst när man är ledsen, skämt så att man skrattar och en stor portion kärlek när det behövs.

Själv är jag antagligen inne i min värsta tonårsperiod och är ibland oförskämt grinig på allt och alla utan någon mening över huvud taget. Jag blir arg på mig själv och på mamma och pappa när de blir arga på mig för att jag är arg på dom. Det är sådana tillfällen då tankar som: "Gud vad jag vill sticka härifrån, ha en egen lägenhet och ha ett eget liv!" eller: "Varför ska dom vara så jävla jobbiga? Varför ska dom hålla på hela tiden? Gaah, jag vill inte bo hemma mer!" kommert fram. Men allt det där menar jag aldrig riktigt helhjärtat. Jag gillar ändå att bo hemma, man slipper tänka på så mycket saker, t.ex. tvätttider, matlagning, städning, har jag tillräckligt med pengar osv.

Fängelse, absolut! säger många, nej inte alls! säger andra. Kanske är det ett fängelse att bo hemma, men är det ett dåligt sådant? Är vi verkligen där mot vår vilja, eller frivilligt? Tänker man efter riktigt noga är det kanske inte så fruktansvärt hemskt som man tycker ibland. Eller?

/Fånge efter min egen vilja

Are we human, or are we dancers?

En sak jag har tänkt på väldigt länge, sedan typ två år tillbaka är; Är vi människor? Jag menar, för oss är vi människor och myror är myror, hundar är hundar, träd är träd och så vidare, men tänk om det finns en annan galax, en annan Vintergata där de tycker att de är människor, deras myror är myror, deras hundar är hundar och deras träd är träd.

Så jag har tänkt det som är att den här andra Vintergatan är mycket större än våran, och alla sakerna där är också mycket större. Tänk om det är t.ex. någon person i den andra Vintergatan har skapat dig, din familj och hus? Precis som i TheSims. Tänk om vi är som små simsgubbar som de styr och säger till vad vi ska göra? Att de har bestämt att det ska vara gula tapeter i ditt rum, golvet ska vara vitt trä och ni ska ha en blandrashund som är svart med bruna och vita prickar.

Eller också är vi, våran familj och hus små figurer i en snökula som något barn i den andra Vintergatan har, och på vintern skakar barnet på snökulan och då snöar det här hos oss. Men efter ett tag glömmer barnet av att skaka på snökulan och så snöar det inte alls. Ju äldre barnet blir desto mindre snöar det och när barnet blir tonåring snöar det inter alls, eller kanske bara vid ett fåtal tillfällen. Och när vintern och julen är över pacckar man ner snökulan i någon kartong det står "Julgrejor" på och plockar inte fram den förrens nästa vinter. Då har vi vår, sommar och höst.

Så egentligen kanske det inte alls är någon växthuseffekt, det är bara barnen som äger snökulan som blir äldre och tycker inte att det är lika kul att skaka på snökulan längre, och eftersom att snökulan inte skakas på blir det heller ingen snö. Så egentligen är det helt onödigt att lägga ut en massa dyra penagar på diverse miljövänliga saker, för barnet kommer inte att skaka på snökulan oftare för det.

Kanske borde vi bara hoppas på att barnet ger snökulan till något yngre barn som bara älskar att skaka på kulan och se flingorna dala sakta mot marken och gör detta många gånger om...

Puss och Kram, snökulebanan!

Livet är en kämpalek!

Ja, jag kom just hem från ännu en underbar kämpalek med scouterna. Så när jag satt här hemma kom jag på att livet är faktiskt en enda stor kämpalek.
För man har ofta ganska kul med härliga kompisar, men sedan någon gång ibland bli allting skit, vännerna kanske blir sura och går åt två olika håll och du står där i mitten och funderar på vilka du ska följa med och oavsett vilka det blir har man alltid dåligt samvete för att man lämnade de andra.
Men trots att någonting går åt skogen brukar det mesta oftast lösa sig igen, liksom pussla ihop bitarna igen. Ja, så skulle man också kunna säga, att livet är ett stort pussel, där man får fixa och trixa lite grann och kanske först lägga kantbitarna och sedan jobba sig inåt. Ett tag kanske man tycker att det verkar helt omöjligt och vissa lägger till och med av med pusslet och stoppar tillbaka det i lådan och ställer undan det i någon garderob någonstans. Men då löser det sig inte. Man kan liksom inte gå och vänta på att någon ska plocka fram pusslet igen och lägga färdigt det åt en, man måste göra det själv, även om det känns omöjligt.
Sedan finns det dom som lägger pusslet på två minuter och sedan bara glider med, men det brukar inte vara det bästa. Man måste kämpa med det, fundera och vrida och vända på bitarna tills de passar. Man kan inte förvänta sig att bara kunna glida med på ett banaskal hela livet occh titta på när andra mår skit, men måste titta upp och se å verkligheten, för livet är inte alltid strålande bra, det är det inte. Men det ska det inte vara heller, då skulle man inte tänka efter så noga.

Som ett exempel har vi det här med växthuseffekten. Om ingen skulle bry sig om det stackars pusslet långt där inne i garderoben skulle vi aldrig komma fram till en lösning, men det skulle vi inte heller göra om man bara glider med. Man måste ta en bit i taget och prioritera, tänka. Och visst, det tar sin lilla tid, men det löser sig tillslut, bara man har tålamod till att fortsätta och göra klart pusslet.
Så, försök, ge aldrig upp, för då fixar sig det inte! Det går om man bara vill!

"May the force be with you!"

/Louise da kämpaleksfighter