"When I grow up...

... there's a lot I wan't to do"

Ni har säkert alla hört den, låten i reklamen till Svenska Spel.

Men om man inte vill växa upp? Om man vill bli typ tjugo, inte mer?
Personligen tycker jag att barndomen är den absolut bästa delen av ens liv, man har inga krav på sig, behöver inte ta ansvar, inga läxor, inga gymnasieval, inga problem med tjej-gnabb, inget sånt. Allt man har är den roliga biten med lek, stoj, hoppa i vattenpölar. Man har sitt lilla schema; man går upp, åker till dagis, leker hela dagen, mamma eller pappa kommer och hämtar en, leker lite till hemma, kollar på Bolibompa och sen går och lägger sig och somnar lycklig.

Uppriktigt sagt är jag rädd för att växa upp. Jag är rädd för skilsmässor, för trettio- fyrtio- och femtioårskriser, för att hitta den rätte, för att att inte bli en bra mamma, för att växa upp och veta att allt det där med shopping och softa med kompisar är över, att man nu helt plötsligt måste ta ett enormt ansvar för allt man gör, säga och göra rätt saker, vara någon ens barn kan se upp till.
Jag är rädd för att få tonåringar som hamnar i fel umgänge och vars liv går utför i en rasande fart.
Rädd för att ens hitta någon överhuvudtaget.

Varför kan inte barndomen vara längre? Varför kan inte allt vara enkelt? Varför i hele friden ser samhället ut som det gör? Varför?

Jag tror att alla borde hoppa i vattenpölar lite oftare, vara mer spontana, mer flexibla. Se lite lättare på saker och ting, för ingenting blir bättre om man går omkring och är irriterad på allt och alla. Det är klart att det inte skulle bli life changing, men det skulle ändå bli lite bättre. Det löser inte världsproblemen, men det ger oss i alla fall en större chans till att njuta av våra ca 700800 timmar här på jorden.


Peace out!