Barndomsminnen

Jag vill tillbaka. Till det gamla livet när man var liten och allt var frid och fröjd. Då ingen läxa fanns och ingen skola fram till halv fem. Då man hade sina kompisar och ingen svek en och man hade lässtund och mys. Då man gick kvar på fritids och åt chokladpudding och gjorde pärlkrokodiler. Då man kunde leka häst och "borsta tänderna" på en "val" som i själva verket var ett halvt traktordäck. Då man ritade medaljer till kompisarna som gjorde sparkcykeltävlingar. Då man inte hade några som helst krav på sig och man blev överlycklig över att få vara uppe ända till åtta.

Den tiden kommer aldrig mer igen, och det vet jag. Men tänk vad bra allt var då. Egentligen är väl inte mitt tonårsliv sådär jättedåligt om man tänker efter, men det kunde ju vara bättre om man säger så. Och jag vet att man borde blicka framåt, inte tillbaka, men det är svårt när man vill vara sex år och glad igen. Men nehej, jag är fjorton och fyller femton om fyra månader och jag har det jobbigaste skolåret framför mig. Sånt känns... kul...
Det jag antagligen försöker säga är att man borde vara barn längre occh tonåring kortare. Och folk borde leka mer. Det finns till exempel andraklassare på min skola som har massa kajal och mascara och aldrig leker, de går bara runt och pratar. Liksom, vart försvann den barndomen? Så, ta vara på er barndom och glöm inte bort, det är okej att vara barn ibland även vid tonårsålder!

Puss och Kram, skumbanan!

Viva La Vida?

Lev livet! Ta dagen som den kommer! Någon mer än mig som har hört det förut? Jag är säker på att det är ganska många. Men hur lätt är det egentligen att leva livet när man är fast i en bubbla där mossiga föräldrar och ålder bestämmer åt en?
Jag menar, mina föräldrar borde vara sjukt glada över att de har två stycken tonåringar som inte dricker, röker eller festar och man tycker att de borde lita på en. Men gör de det? Självklart inte! De tror att jag är någon liten fyraåring som är dum i huvudet och som man absolut inte kan släppa iväg på någonting, inte ens bo hemma i två nätter tillsammans med syster. Och de har ju inte ens någon anledning till varför de säger nej, de bara gör det.

Jag vill flytta hemifrån och kunna skapa ett eget liv format efter vad jag vill, inte vad de vill. Jag vill bo i en liten mysig etta i Göteborg med fina blommor och massor med ljus. Där ingen pappa säger att jag inte får ha ljus för att det kan börja brinna, där man inte bråkar med pappa varje dag, där man helt enkelt får vara jag.

Men detta kommer inte att hända än på många år och jag vet inte hur jag ska klara av läget här hemma när syster flyttar hemifrån. Jag vill ha massor med bra kompisar som inte blir sur på en jämt och som faktiskt vill vara med en.
Och så vill jag ha en pojkvän, inte bara nån som man är tillsammans med i några veckor utan länge och som älskar en och ger en komplimanger och skickar gulliga sms. Men detta verkar vara rent ut sagt omöjligt för mig.

Och nu blev det här mycket mer klagande än vad som var tänkt från början, men jag behövde skriva av mig.




Puss och Kram, skumbanan!

Min blogg

Jahapp, nu har alltså jag också en blogg. Jag ska försöka skriva något sånär vettiga och intressanta saker, men det är inte säkert att det kommer att gå.
Egentligen har jag väl mest skapat den här bloggen för att kunna skriva av mig lite och det vore väldigt roligt om i alla fall några människor vill läsa. Just nu har jag en enorm idé-torka men kommer jag på något intressant så skriver jag.

Det var väl typ allt om min blogg!

Puss och Kram, skumbanan!