Viva La Vida?

Lev livet! Ta dagen som den kommer! Någon mer än mig som har hört det förut? Jag är säker på att det är ganska många. Men hur lätt är det egentligen att leva livet när man är fast i en bubbla där mossiga föräldrar och ålder bestämmer åt en?
Jag menar, mina föräldrar borde vara sjukt glada över att de har två stycken tonåringar som inte dricker, röker eller festar och man tycker att de borde lita på en. Men gör de det? Självklart inte! De tror att jag är någon liten fyraåring som är dum i huvudet och som man absolut inte kan släppa iväg på någonting, inte ens bo hemma i två nätter tillsammans med syster. Och de har ju inte ens någon anledning till varför de säger nej, de bara gör det.

Jag vill flytta hemifrån och kunna skapa ett eget liv format efter vad jag vill, inte vad de vill. Jag vill bo i en liten mysig etta i Göteborg med fina blommor och massor med ljus. Där ingen pappa säger att jag inte får ha ljus för att det kan börja brinna, där man inte bråkar med pappa varje dag, där man helt enkelt får vara jag.

Men detta kommer inte att hända än på många år och jag vet inte hur jag ska klara av läget här hemma när syster flyttar hemifrån. Jag vill ha massor med bra kompisar som inte blir sur på en jämt och som faktiskt vill vara med en.
Och så vill jag ha en pojkvän, inte bara nån som man är tillsammans med i några veckor utan länge och som älskar en och ger en komplimanger och skickar gulliga sms. Men detta verkar vara rent ut sagt omöjligt för mig.

Och nu blev det här mycket mer klagande än vad som var tänkt från början, men jag behövde skriva av mig.




Puss och Kram, skumbanan!