Prisoners of our own device

Det är många som vill vara fria, bryta kedjorna, skapa ett eget liv, inklusive mig from time to time. Men å andra sidan tror jag att innerst inne kanske man inte alls vill det, man känner sig helt enkelt trygg med att veta att man har föräldrar som städar, diskar, lagar mat och tvättar åt en. Tröst när man är ledsen, skämt så att man skrattar och en stor portion kärlek när det behövs.

Själv är jag antagligen inne i min värsta tonårsperiod och är ibland oförskämt grinig på allt och alla utan någon mening över huvud taget. Jag blir arg på mig själv och på mamma och pappa när de blir arga på mig för att jag är arg på dom. Det är sådana tillfällen då tankar som: "Gud vad jag vill sticka härifrån, ha en egen lägenhet och ha ett eget liv!" eller: "Varför ska dom vara så jävla jobbiga? Varför ska dom hålla på hela tiden? Gaah, jag vill inte bo hemma mer!" kommert fram. Men allt det där menar jag aldrig riktigt helhjärtat. Jag gillar ändå att bo hemma, man slipper tänka på så mycket saker, t.ex. tvätttider, matlagning, städning, har jag tillräckligt med pengar osv.

Fängelse, absolut! säger många, nej inte alls! säger andra. Kanske är det ett fängelse att bo hemma, men är det ett dåligt sådant? Är vi verkligen där mot vår vilja, eller frivilligt? Tänker man efter riktigt noga är det kanske inte så fruktansvärt hemskt som man tycker ibland. Eller?

/Fånge efter min egen vilja

Are we human, or are we dancers?

En sak jag har tänkt på väldigt länge, sedan typ två år tillbaka är; Är vi människor? Jag menar, för oss är vi människor och myror är myror, hundar är hundar, träd är träd och så vidare, men tänk om det finns en annan galax, en annan Vintergata där de tycker att de är människor, deras myror är myror, deras hundar är hundar och deras träd är träd.

Så jag har tänkt det som är att den här andra Vintergatan är mycket större än våran, och alla sakerna där är också mycket större. Tänk om det är t.ex. någon person i den andra Vintergatan har skapat dig, din familj och hus? Precis som i TheSims. Tänk om vi är som små simsgubbar som de styr och säger till vad vi ska göra? Att de har bestämt att det ska vara gula tapeter i ditt rum, golvet ska vara vitt trä och ni ska ha en blandrashund som är svart med bruna och vita prickar.

Eller också är vi, våran familj och hus små figurer i en snökula som något barn i den andra Vintergatan har, och på vintern skakar barnet på snökulan och då snöar det här hos oss. Men efter ett tag glömmer barnet av att skaka på snökulan och så snöar det inte alls. Ju äldre barnet blir desto mindre snöar det och när barnet blir tonåring snöar det inter alls, eller kanske bara vid ett fåtal tillfällen. Och när vintern och julen är över pacckar man ner snökulan i någon kartong det står "Julgrejor" på och plockar inte fram den förrens nästa vinter. Då har vi vår, sommar och höst.

Så egentligen kanske det inte alls är någon växthuseffekt, det är bara barnen som äger snökulan som blir äldre och tycker inte att det är lika kul att skaka på snökulan längre, och eftersom att snökulan inte skakas på blir det heller ingen snö. Så egentligen är det helt onödigt att lägga ut en massa dyra penagar på diverse miljövänliga saker, för barnet kommer inte att skaka på snökulan oftare för det.

Kanske borde vi bara hoppas på att barnet ger snökulan till något yngre barn som bara älskar att skaka på kulan och se flingorna dala sakta mot marken och gör detta många gånger om...

Puss och Kram, snökulebanan!

Livet är en kämpalek!

Ja, jag kom just hem från ännu en underbar kämpalek med scouterna. Så när jag satt här hemma kom jag på att livet är faktiskt en enda stor kämpalek.
För man har ofta ganska kul med härliga kompisar, men sedan någon gång ibland bli allting skit, vännerna kanske blir sura och går åt två olika håll och du står där i mitten och funderar på vilka du ska följa med och oavsett vilka det blir har man alltid dåligt samvete för att man lämnade de andra.
Men trots att någonting går åt skogen brukar det mesta oftast lösa sig igen, liksom pussla ihop bitarna igen. Ja, så skulle man också kunna säga, att livet är ett stort pussel, där man får fixa och trixa lite grann och kanske först lägga kantbitarna och sedan jobba sig inåt. Ett tag kanske man tycker att det verkar helt omöjligt och vissa lägger till och med av med pusslet och stoppar tillbaka det i lådan och ställer undan det i någon garderob någonstans. Men då löser det sig inte. Man kan liksom inte gå och vänta på att någon ska plocka fram pusslet igen och lägga färdigt det åt en, man måste göra det själv, även om det känns omöjligt.
Sedan finns det dom som lägger pusslet på två minuter och sedan bara glider med, men det brukar inte vara det bästa. Man måste kämpa med det, fundera och vrida och vända på bitarna tills de passar. Man kan inte förvänta sig att bara kunna glida med på ett banaskal hela livet occh titta på när andra mår skit, men måste titta upp och se å verkligheten, för livet är inte alltid strålande bra, det är det inte. Men det ska det inte vara heller, då skulle man inte tänka efter så noga.

Som ett exempel har vi det här med växthuseffekten. Om ingen skulle bry sig om det stackars pusslet långt där inne i garderoben skulle vi aldrig komma fram till en lösning, men det skulle vi inte heller göra om man bara glider med. Man måste ta en bit i taget och prioritera, tänka. Och visst, det tar sin lilla tid, men det löser sig tillslut, bara man har tålamod till att fortsätta och göra klart pusslet.
Så, försök, ge aldrig upp, för då fixar sig det inte! Det går om man bara vill!

"May the force be with you!"

/Louise da kämpaleksfighter

Barndomsminnen

Jag vill tillbaka. Till det gamla livet när man var liten och allt var frid och fröjd. Då ingen läxa fanns och ingen skola fram till halv fem. Då man hade sina kompisar och ingen svek en och man hade lässtund och mys. Då man gick kvar på fritids och åt chokladpudding och gjorde pärlkrokodiler. Då man kunde leka häst och "borsta tänderna" på en "val" som i själva verket var ett halvt traktordäck. Då man ritade medaljer till kompisarna som gjorde sparkcykeltävlingar. Då man inte hade några som helst krav på sig och man blev överlycklig över att få vara uppe ända till åtta.

Den tiden kommer aldrig mer igen, och det vet jag. Men tänk vad bra allt var då. Egentligen är väl inte mitt tonårsliv sådär jättedåligt om man tänker efter, men det kunde ju vara bättre om man säger så. Och jag vet att man borde blicka framåt, inte tillbaka, men det är svårt när man vill vara sex år och glad igen. Men nehej, jag är fjorton och fyller femton om fyra månader och jag har det jobbigaste skolåret framför mig. Sånt känns... kul...
Det jag antagligen försöker säga är att man borde vara barn längre occh tonåring kortare. Och folk borde leka mer. Det finns till exempel andraklassare på min skola som har massa kajal och mascara och aldrig leker, de går bara runt och pratar. Liksom, vart försvann den barndomen? Så, ta vara på er barndom och glöm inte bort, det är okej att vara barn ibland även vid tonårsålder!

Puss och Kram, skumbanan!

Viva La Vida?

Lev livet! Ta dagen som den kommer! Någon mer än mig som har hört det förut? Jag är säker på att det är ganska många. Men hur lätt är det egentligen att leva livet när man är fast i en bubbla där mossiga föräldrar och ålder bestämmer åt en?
Jag menar, mina föräldrar borde vara sjukt glada över att de har två stycken tonåringar som inte dricker, röker eller festar och man tycker att de borde lita på en. Men gör de det? Självklart inte! De tror att jag är någon liten fyraåring som är dum i huvudet och som man absolut inte kan släppa iväg på någonting, inte ens bo hemma i två nätter tillsammans med syster. Och de har ju inte ens någon anledning till varför de säger nej, de bara gör det.

Jag vill flytta hemifrån och kunna skapa ett eget liv format efter vad jag vill, inte vad de vill. Jag vill bo i en liten mysig etta i Göteborg med fina blommor och massor med ljus. Där ingen pappa säger att jag inte får ha ljus för att det kan börja brinna, där man inte bråkar med pappa varje dag, där man helt enkelt får vara jag.

Men detta kommer inte att hända än på många år och jag vet inte hur jag ska klara av läget här hemma när syster flyttar hemifrån. Jag vill ha massor med bra kompisar som inte blir sur på en jämt och som faktiskt vill vara med en.
Och så vill jag ha en pojkvän, inte bara nån som man är tillsammans med i några veckor utan länge och som älskar en och ger en komplimanger och skickar gulliga sms. Men detta verkar vara rent ut sagt omöjligt för mig.

Och nu blev det här mycket mer klagande än vad som var tänkt från början, men jag behövde skriva av mig.




Puss och Kram, skumbanan!

Min blogg

Jahapp, nu har alltså jag också en blogg. Jag ska försöka skriva något sånär vettiga och intressanta saker, men det är inte säkert att det kommer att gå.
Egentligen har jag väl mest skapat den här bloggen för att kunna skriva av mig lite och det vore väldigt roligt om i alla fall några människor vill läsa. Just nu har jag en enorm idé-torka men kommer jag på något intressant så skriver jag.

Det var väl typ allt om min blogg!

Puss och Kram, skumbanan!